Leopold fortsätter att kämpa för ökad kunskap om glaukom

En norrländsk fura fäller man inte så lätt, den står stabil i storm och motgångar, det är det omedelbara och absoluta intrycket man får av Leopold Ericson i Malmö. Leopold lämnar nu vid 85 års ålder styrelsearbetet i Glaukomföreningen i Syd med ålderns och hälsans rätt. De senaste åren har hans stöd och hjälp alltmer präglats av hustrun Birgitta, som varit adjungerad ledamot i styrelsen i fråga.

Leopold är född i den lilla norrländska byn Åbyn utanför Byske i Västerbotten. Han är uppvuxen i en syskonskara där fyra av fem såg dagens ljus med den medfödda typen av glaukom. Tidigt insåg hans föräldrar att Leopold var ännu en i syskonskaran som behövde vård eftersom hans hornhinna buktade sig och hans ögon gick över i en gråton. Det blev besök på ögonmottagningen i Umeå.

– Redan vid sju månaders ålder lades jag under ögonkirurgen Plomans kniv på Serafimerlasarettet i Stockholm; läkarna ville komma åt trycket i ögonen och sänka det. När jag var drygt tre år var det dags igen. Det vänstra ögat visade sig svara mot behandlingarna och blev min räddning för att någorlunda kunna ha synen kvar. Vid sju års ålder kunde jag inte delta i min skolas idrottsprogram. Det var dock ingen som var elak mot mig, den sociala gemenskapen fungerade utmärkt. Det var bara att kämpa på och även försöka klara min skolgång med mitt handikapp. Folkskolan flöt på bra, kanske för att jag redan så här ung var mycket pratsam.

Genom arbetsvården blev folkhögskolan Solvik utanför Skellefteå ett avstamp för högre studier och härifrån bar det sedan iväg från familjens lanthandel till Tekniska Institutet i Malmö 1957, för att så gott det gick sköta sina studier i två år. Efter avslutade studier fick Leopold anställning på Heimers järnhandel, maskinavdelningen, i Malmö. Här blev han kvar till 1969.

– Jag kanske inte helt begrep min begränsning med min glaukom, säger han lakoniskt.

Redan nu, i mycket unga år, gjorde Leopold avtryck som en kämpe som inte gav upp så lätt. Han insåg att hans plats i livet framöver skulle med stor säkerhet formas inom ögonvården som till exempel blindkonsulent. Genom De blindas förenings försorg gick han därför en nio månaders utbildning till denna syssla 1970 i Norrköping.

Redan 1960 träffade Leopold sin blivande livspartner Birgitta. Flytten gick sedan till Karlskrona från Malmö. Familjen slog ner sina bopålar på Möllebacken med utsikt över en stor del av den blekingska skärgården.

Leopold minns 70-talet som ”handikappets guldår” – vilket handikapp man än hade. Kämpen från de norrländska skogarna fick anställning som konsulent för synskadade i Blekinge 1971, först dock som vikarie. Här blev han kvar till 1984.

80-talet ligger nu en bit bort i historien, men än finns många som än i dag kan vittna om Leopolds engagemang och allt djupare kunskaper om ögonvård i olika former, inte minst glaukom; inget var för svårt. Allt gick att lära för Leopold. Redan nu betraktades han mer som en specialist än som en lekman för sitt gebit.

Detta kunde han utveckla vidare när familjen återvände till Malmö. Leopold anställdes då som synkonsulent vid synenheten i Malmö. Här stannade han till pensioneringen 1997.

När sedan Svenska Glaukomförbundet bildades 1999, i samband med en ögonläkarkonferens, kände Leopold att här skulle han ha sin plats och aktivt verka för att glaukompatienter uppmärksammades.

– Vi startade med stora offentliga möten om glaukom med meriterade ögonläkare. Ett på våren och ett på hösten. Det var så vi fick medlemmar.

2001 var det dags för familjen Ericson att kliva in i Glaukomföreningen Skåne. Ulla-Britt Bramdal startade Glaukomföreningen Skåneland. Men Leopold kämpade på här som vice ordförande. Han fick även uppdrag i Svenska Glaukomförbundet med säte i Stockholm. 2009 tog han över ordförandeklubban i Glaukomföreningen Skåneland (numera Syd som omfattar Skåne, Blekinge och Halland).

Leopold och Birgittas engagemang blev uppmärksammat av specialister. Informationsmöten med ögonspecialister som till exempel senior professor Anders Heijl blev legio och mycket uppskattade. Det kom upp till 200 deltagare vid dessa möten och nya medlemmar kunde hela tiden registreras i Glaukomföreningen i Syd. Numera senior professor Anders Heijl blev mentor för Leopold.

– Anders Heijl och jag blev goda vänner, säger Leopold, som också vill betona vilken betydelse tidningen Ögontrycket, som utkommer med fyra nummer om året, har för information och kunskap om glaukom.

– När alla goda krafter samverkar tas stora kliv för både bättre kunskap och bättre vård på glaukomområdet, betonar familjen Ericson.

Han har flera önskningar han nu vill jobba vidare med; utökad information om glaukom och att TV-programmet ”Fråga Doktorn” gör ett specialprogram om glaukom. Optiker måste få specialutbildning om glaukom. Certifierad verksamhet bör omfattas av sjukförsäkringen.

Leopold är i viss mån tveksam till den privata ögonvården.

– Det är uppenbart vad information kan klarlägga och betyda, säger Leopold. För inte så många år sedan pratade man om grön starr och hur farlig denna sjukdom är; numera är glaukom mer förankrat, gudskelov. Jag vill också slå ett slag för Anders Heijls bok ”Riktlinjer för glaukomsjukvården”. Den borde läsas av alla som ägnar sig åt ögonsjukvård.

Nu har familjen Ericson alltså dragit sig tillbaka från aktivt arbete men det känns som om familjen har mycket mer att ge för utveckling av vården för glaukompatienter. För utökat och nära samarbete mellan patienter och specialister på glaukom.

Text: Jan Hjert. Foto: Stefan Johnsson