Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen
Kontakt i Jämtland/Härjedalen
Eva Holmbom, tel 070-587 57 78
E-post: jamtlandslan@glaukomforbundet.se
Postadress: c/o Eva Holmbom
Orkidégången 4
831 61 Östersund
Vill Du bli medlem, klicka på länken Bli medlem och fyll i formuläret. Där finns även mer information.
Glaukomförbundet Jämtland Härjedalens medlemsporträtt augusti 2024 av Katrin Åsander:
Eva kan leva som
vanligt med sitt glaukom
Eva Holmbom är sedan mars i år ny ordförande i Glaukomföreningen Jämtland Härjedalen. Ett uppdrag hon tycker är både spännande och givande.
– Jag träffar mycket folk och föreningen har i dag drygt 140 medlemmar så det är väldigt roligt, säger hon.
Det var för knappt tre år sedan som Evas glaukom upptäcktes vid en vanlig synundersökning. Att hon fått glaukom var ingenting hon själv hade märkt av.
– Det görs en tryckmätning hos optikern, det är rutin vid synundersökning och det var så det upptäcktes, säger hon.
Efter tryckmätningen fick Eva en remiss till ögonmottagningen. Det var först en lång väntetid på nästan ett år.
– Det gjorde mig ingenting, men efter drygt ett halvårs väntan så fick jag ont i ena ögat, i det öga jag visste att trycket var förhöjt. Jag ringde då till ögonmottagningen och bad om råd.
Eva fick åka till optikern igen och göra en ny tryckmätning, trycket hade stigit och därför fick hon en akutremiss direkt till ögon.
– Jag kom dit klockan 16 på eftermiddagen och gick därifrån två timmar senare, då var allt klart med undersökning, recept och medicin. Det gick snabbt, säger hon.
Därefter har det mesta fungerat bra för Eva. Hon behöver gå på kontroller med jämna mellanrum, men annars är sjukdomen inget som påverkar henne i vardagen.
Det var under besöket på ögonmottagningen som Eva fick information om glaukom och Glaukomförbundet.
– Jag visste att föreningen fanns sedan tidigare, men jag tyckte det var väldigt positivt att de på ögonmottagningen direkt berättade om den och delade ut papper med information.
Eva har i sitt yrkesliv varit verksam som fysioterapeut. Ett naturligt intresse för kroppen och hur den fungerar finns därför hos henne. Därför kändes det viktigt och intressant att lära sig mer om glaukom.
– Kunskap om kroppen hade jag sedan tidigare, men just ögonen visste jag inte så mycket om. Jag har arbetat med personer med synnedsättning, men har inte funderat på orsakerna bakom synnedsättningen. När man jobbat i branschen så har man ju ett naturligt intresse att få lära sig mer om sådant här, säger hon.
Eva är född och uppvuxen i Jämtland. Efter avslutade studier på annan ort återvände hon till Östersund. Numera är Eva pensionär och fyller dagarna med lite allt möjligt.
Förutom sitt uppdrag som ordförande i Glaukomföreningen Jämtland Härjedalen är hon också engagerad i flera andra föreningar sedan många år. Både ideella föreningar, samfälligheter och ekonomiska föreningar. Det är något som man lär sig väldigt mycket av.
– Jag är också sekreterare i Svenska Glaukomförbundet. Det är intressant och givande att träffa olika personer från hela landet som arbetar för samma sak, säger hon.
Men vid lediga stunder så är det fjällvärlden som lockar och har alltid gjort. Sedan barnsben har Eva tillbringat mycket tid i fjällen och i dag har hon och maken ett hus i Storlien som de besöker så ofta de kan.
– Mycket skidåkning genom åren på alla ledder har det blivit, säger hon.
Hemma i Östersund har hon ett stenkast till naturreservatet Odensalakärret.
– På det viset blir jag också intresserad av växter. Jag njuter av att det är så nära. Promenader är också en viktig del i mitt liv. Hemmagympa på tv:n med Sofia kör jag också i stort sett varje dag, det kan jag verkligen rekommendera.
I arbetet som styrelseordförande ser hon fram emot hösten och nästkommande vår.
– I oktober, under världssyndagen, så planerar vi för en föreläsning i samverkan med Glaukomföreningen Västernorrland. Utöver det tänker vi oss också fler aktiviteter under hösten, men inget som är spikat ännu.
– Vi planerar även för att publicera fler medlemsporträtt på vår hemsida, så håll utkik, uppmanar hon.
Till våren planeras för en studiecirkel kring glaukom och körkort. Transportstyrelsen har tagit fram ett förslag som i korthet innebär att det ska vara möjligt för personer med glaukom att göra ett körprov i trafik för att visa sin körförmåga.
– Många är bekymrade och oroliga för att bli av med sina körkort för att en liten del av synfältet är borta. Så detta ska vi prata mer om i studiecirkeln.
Till sist, hur är det att vara ordförande i föreningen?
– Det är roligt. Det är ju ett väldigt trevligt gäng som jag har lärt känna genom detta. Både i länet och ute i landet eftersom jag har kontakt med kollegor runtom i hela Sverige.
Bildtext: Eva på Högåsen, Enafors.
Ögonläkare Anna Barkander gästade glaukomföreningens 10-årsjubileum
Föreningens firande ägde rum i slutet av mars 2023. Det blev en fullmatad dag med lunch, årsstämma, underhållning av Staffan Löwenberg, fika och inte minst ett mycket uppskattat föredrag av ögonläkare Anna Barkander från Ögonmottagningen i Östersund. Temat på föredraget var ”Glaukom – den tysta tjuven”. Här kommer en sammanfattning:
Ögonläkare Anna Barkander från Ögonmottagningen i Östersund föreläste på temat ”Glaukom – den tysta tjuven”.
Den tysta tjuven syftar på att man nästan aldrig själv märker att man utvecklar glaukomsjukdomen, med ofta ett förhöjt ögontryck och eventuellt en utveckling av defekter i synfältet. Man uppskattar att det finns cirka 200 000 personer i Sverige med glaukom men där hälften inte vet om det. Sjukdomen är vanligare ju äldre man blir. Bland personer äldre än 75 år beräknas fem-tio procent ha sjukdomen. Man vet inte varför man får glaukom, sannolikt olika orsaker (arv, miljö etc.) Åldersfaktorn är den viktigaste. Ögontrycket är oftast förhöjt vid glaukom men man kan ha sjukdomen även vid normalt tryck. Med åldern blir ögonen oftast mer känsliga för högt ögontryck och synnerven påverkas med synbortfall som följd.
Förhöjt tryck ger sällan några besvär och ofta upptäcker man inte synfältsbortfall i början av utvecklingen. Hjärnan fyller på eller tolkar det man inte ser, man upplever själv inga svarta områden i synfältet. Man följer utvecklingen av sjukdomen med att mäta ögontrycket och med undersökning av synfältet. Glaukom behandlas med ögondroppar, laser och kirurgi. Kirurgi kan bli aktuellt om inte droppar och laser har effekt. Flera nya spännande operationsmetoder har utvecklats de senaste åren.
Anna Barkander berättade också om sin forskning. Hon kombinerar ofta kataraktoperation (grå starr) med glaukomoperation (två olika metoder). Studien är randomiserad (= metoden lottas) och med uppföljning på två år.
Ögontrycket är inte enbart avgörande för utveckling av sjukdomen. Man har börjat titta på om det kan gå att påverka utvecklingen på andra sätt. Det finns indikationer på att Nikotinamid, en variant av B-vitamin, Metformin (diabetesläkemedel), kost, motion, meditation kan påverka sjukdomen positivt.
Ett mycket uppskattat föredrag som avslutades med en frågestund.
Föreningens ordförande Jan Palmqvist
Text: Per-Olof Rydström
Nya medlemmar på Glaukomcafé i Strömsund
När Glaukomföreningen i Jämtland/Härjedalen bjöd in till Glaukomcafé den 17 mars på Folkets hus i Strömsund hade knappt 30 intresserade anmält sig, men på grund av yrvädret den här dagen så blev det cirka endast 20 deltagare.
Ordförande Jan Palmqvist inledde med sin berättelse och upplevelse av glaukom. Han fick sin diagnos 2001. Den största förändringen i livspuzzlet var det indragna körkortet, eftersom han arbetade som byggledare på flera orter och var beroende av att kunna köra bil. Möjligheten kom att förlägga arbetet till expansiva Åre och tack vare buss och tåg blev det möjligt att vid 57 års ålder arbeta vidare.
I Sverige har 100 000 personer diagnostiserats med glaukom, men ytterligare 100 000 beräknas ha sjukdomen.
Därefter överlämnades ord och bild till optikern Lars-Göran Andersson, med lång erfarenhet av och kunskap om ögat, från sin yrkesverksamhet bl a på regionens syncentral. Hans huvuduppgift denna eftermiddag var att, i ord och bilder, ge intressanta inblickar i såväl det friska som i det sjukdomsdrabbade ögats funktion. De vanligaste sjukdomarna var förutom dagens huvudtema glaukom (grön starr), grå starr (katarakt) och det som till vardags kallas gula fläcken. Från deltagarna kom många frågor som fick förklarande och kloka svar. Därefter bjöds deltagarna på gott fika.
Till sist informerade Jan Palmqvist om föreningens arbete med att sprida kunskap om glaukom samt vikten av att låta undersöka sina ögons hälsa för att i tid upptäcka eventuell sjukdom.
Glaukomcaféet var mycket uppskattat och ett antal deltagare anmälde sig också som nya medlemmar.
Månadens medlem – Mars 2023
Gun Fahlander trivs bäst på älgpasset – ”läkande och energiboostande”
Hon är ordförande i Jägarförbundet Mittnorrland, har arbetat som kommunchef i Ragunda kommun och lett hundratals funktionärer genom ett skidskytte-VM. Gun Fahlander har själv inte glaukom men blixtar i synfältet ledde till att en annan ögonsjukdom upptäcktes.
Det började blixtra framför Gun Fahlanders ena öga och fläckar som såg ut som sotflagor dansade runt över synfältet. När hon sökte hjälp visade det sig bero på glaskroppsavlossning i ögonen, något som inte är ovanligt och i de flesta fall ofarligt, men kan behöva behandling. Vid undersökningen visade det sig också att hon hade gråstarr vilket ledde till operation där också en del av sotflagorna städades bort. Vid operationen hittade man ytterligare en ögonsjukdom: Epiretinalt membran.
– Det är som ett tunt gladpack över gula fläcken, så kan man beskriva det. Du ser krokigt, dörrposter och linjer blir krokiga, säger Gun Fahlander.
Efter operationen i Umeå, och även ytterligare en operation på andra ögat, blev det nästan bra, även om hon fortfarande kan ha problem med höjdskillnader.
– När jag tror att jag ska ta ett steg ner på marken så är det en decimeter kvar, men det är inget större problem, säger hon över en fika på Lilla Bageriet i Stugun.
Hon och maken Sven-Olof bor på hennes hemgård i Selet, några mil österut, sedan 15 år tillbaka. Det var här i Stugun hon gick högstadiet innan hon fortsatte på gymnasiet inne i Östersund. Där kom hon att jobba som ekonom i två decennier inom Östersunds kommun, och därefter några år med turismfrågor. År 2011 gick hon till tjänsten som kommunchef på Ragunda kommun där hon stannade i fyra års tid.
– Där gäller det att få ihop laget och jobba mot de mål politiken har bestämt. Det kan vara trixigt i bland, men det gäller att försöka ha en god relation och samtidigt säkerställa rågångar mellan politik och tjänstemannaroll.
Under åren i Östersund tog dotterns skidintresse henne in i skidskyttevärlden. Det långvariga ideella engagemanget, bland annat som ordförande i organisationskommittén, ledde också till en period som anställd i skidskytteförbundet under VM i Östersund 2008.
– Att få skapa ett fantastiskt event för tillresande tillsammans med mellan 700 och 800 nöjda funktionärer är otroligt tillfredställande. Folk kanske får en jacka och lite mat, men de gör det för att det är så roligt att vara med, säger hon.
Nu för tiden varvar hon pensionärslivet med uppdrag som projektledare i eget företag. Men det ideella engagemanget fortsätter. Hon är ordförande i Jägarförbundet Mittnorrland och har också en plats i förbundsstyrelsen sedan några år tillbaka. Hon ser folkrörelserna som viktiga samhällskrafter, men är oroad för att det är svårt att få in nya krafter, särskilt efter pandemin. Att syssla med jakt är ett året-runt-arbete som innebär att sätta sig in i viltfrågor, sköta om älgpass och utfodra skogens djur om det är besvärliga vintrar.
– Det är inte dödandet i sig som är viktigt utan ett förvaltande av de viltstammar vi har. Att sitta på pass är så läkande och energiboostande, man ser fåglar och djur och får reflektera. Man får så mycket tillbaka från naturen.
Under de många åren i Östersund var hemgården i Selet ändå alltid hemma och dit de for på helgerna. Där är det nära till jakt och fiske, man kan ta skotern eller skidorna från gårdsplanen. Sedan några år tillbaka bor dottern med sambo också i byn.
Gun Fahlander är medlem i glaukomföreningen, men har själv inte glaukom. Däremot finns sjukdomen i släkten och hon vill därför stödja föreningens arbete och samtidigt själv hålla sig uppdaterad i frågor som rör sjukdomen.
– Jag tycker att föreningen jobbar fantastiskt bra med de här sakerna. Jag tänker speciellt på de som blir av med sitt körkort utifrån olika omständigheter. Vissa kanske ska bli det, men det är viktigt att det blir rätt för det är verkligen personliga tragedier.
Text & foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – December 2022
Handarbete stort intresse för nya medlemmen Ingegerd Hobring
Ingegerd Hobring i Krokvåg är en av föreningens nyaste medlemmar. Till vardags håller hon studiecirklar i vävning och tvåändsstickning och är aktiv som textilansvarig i Ragunda hembygdsförening. Hon är också med i en vävgrupp hemma i byn. Att leva med glaukom fungerar än så länge väldigt bra.
Ingegerd Hobring säger tidigt under intervjun att glaukom inte är någon stor sak för henne. Hon har tidigare haft gråstarr och har länge varit patient på ögonmottagningen. Att hon drabbats av glaukom fick hon veta för några år sedan. Nu tar hon två olika sorters droppar och gjorde nyligen en operation där det sattes in ytterligare ett rör i ögat för att sänka trycket. Hon har sedan tidigare rör i båda ögonen som sattes in vid gråstarroperationen, då hon också fick nya linser. Förhoppningen är nu att få bättre syn på det sämre ögat, där synfältet blivit allt sämre för var gång hon kollat det.
– Annars märker jag inte av det så mycket, eftersom jag ser väldigt bra på det friska ögat. Men jag är förstås rädd att ögonen ska bli så dåliga att jag inte kan fortsätta pyssla och handarbeta.
Just handarbetet är viktigt för Ingegerd Hobring. De sista åren i yrkeslivet drev hon eget och vävde åt bland andra konstnären Karin Bernholm på Frösön. Då vävde hon bårtäcken, kormattor och andra större saker. Numera blir det mest mattor och löpare när vävgruppen om åtta personer träffas i byns gamla skola en gång i veckan. Dessutom stickar hon mycket. Utöver tröjor till de fyra barnbarnsbarnen brukar det bli strumpor och vantar som hon skänker till välgörenhet.
– I december brukar vi varje år lämna till de hemlösa. Nu väntar de nästan att vi ska komma.
Som textilansvarig i Ragunda hembygdsförening ordnar hon bland annat textilutställningar. På sommaren brukar föreningen anordna hembygdsliv, där Ingegerd är med och stickar, spinner eller gör något annat som är relaterat till handarbete och textil.
– Ett år fick barnen göra käpphästar av strumpor, det var väldigt populärt.
När Ingegerd Hobring ännu var yrkesverksam bodde hon i Östersund och på Frösön. Utöver att driva eget inom vävning arbetade hon också inom vården. För drygt tjugo år sedan, när makarna Hobring närmade sig pensionsåldern, gick flyttlasset tillbaka hem till Krokvåg och föräldragården.
– Vi har bott här sedan år 2000. Det känns jättebra att ha flyttat hem igen, säger hon.
Att länet har en glaukomförening visste hon sedan tidigare, bland annat genom Glaukomförbundets tidning Ögontrycket, som hon läst under besöken på sjukhuset. Medlem blev hon först i höstas när föreningen höll ett möte i Hammarstrand.
– Det finns en annan i byn som också har glaukom och som jag brukar träffa och pratar med. När det nu var möte i Hammarstrand gick vi båda med i föreningen. Jag hoppas att det blir fler möten här på plats, det är bra att få veta mer om glaukom.
Text: Helena Lindh
Foto: Lennart Hobring
Månadens medlem – Oktober 2022
Maria Nyberg Ståhl: ”Du kan leva ett fullständigt normalt liv med glaukom.”
Hon har jobbat som försvarsforskare och var med i arbetet att omvandla Mitthögskolan till ett universitet. Som pensionär lägger Maria Nyberg-Ståhl, en av glaukomföreningens medlemmar, mycket tid på sitt ideella engagemang i Peterson-Bergers stiftelse.
Asparnas kronor bildar ett tak över vägen till Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen på Frösön. Guldgula singlar löven ner mot marken, ett i taget. Maria Nyberg Ståhl, styrelseledamot i Peterson-Berger-stiftelsen, berättar att kompositören gav Sommarhagen sin bruna färg för att huset skulle smälta in bland asparnas mörkgråa stammar.
Vi slår oss ner i köket, intill Wilhelm Peterson-Bergers en gång så toppmoderna AGA-spis, nummer två i Sverige. Landets första fanns på Mårbacka hos Selma Lagerlöf.
– Peterson-Berger var en fascinerande person som skapade fantastisk musik. Huset ska vårdas, det är ett stort ansvar och sedan är det också P-B:s musik och Arnljotlägden som ligger på stiftelsens ansvar, säger hon.
Framför sig på bordet har hon en pärm där samtliga inventarier i huset finns beskrivna. Efter hand förändringar görs i form av underhåll, eller för att komma närmare hur det såg ut på P-B:s tid, skrivs de in i pärmen. Huset byggdes 1914 som ett sommarhus och 1930 flyttade kompositören hit permanent. När vi ses har sommarsäsongens sista konsert precis ägt rum i musikhallen, på kompositörens egen flygel.
Maria Nyberg Ståhl flyttade till Östersund i början av 1990-talet när hennes man, Gunnar Ståhl, blev chef för F4. När hon besökte optikern i sin nya hemstad upptäcktes tryckförändringar i hennes ögon. Hon fick remiss till ögonmottagningen där glaukom konstaterades. Det är trettio år sedan nu och förutom de dagliga trycksänkande ögondropparna, kontroller och enstaka ingrepp tycker hon inte att sjukdomen har påverkat hennes liv.
– Jag har haft tur, det har hållit på i många år nu, säger hon.
Det enda problemet har varit allergi mot konserveringsmedel i ögondropparna.
– Du kan leva ett fullständigt normalt liv med glaukom, det är inget konstigt med det.
Innan flytten till Östersund arbetade hon som forskare vid Försvarets forskningsanstalt i Stockholm där hon bland annat studerade hur samhället fungerar i krig och kris. Det är med oro hon sett nedrustningen av det civila försvaret.
– Jag tillhör dem som tyckte att det var väldigt tråkigt att man avskaffade totalförsvaret. Nu måste man bygga upp det igen, det är svårt och kostar pengar. Samhället har ju förändrats sedan muren föll.
Som ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademien har hon fortsatt att intressera sig för försvarsfrågor och tycker att många i Sverige har varit naiva när det gäller Ryssland.
– Försvarsforskare och strateger sa att det här är inte den eviga freden.
Vid flytten till Jämtland bytte hon bana och blev administrativ chef vid det som då var Högskolan i Östersund och som snart gick samman med högskolan i Sundsvall/Härnösand. Därefter följde ett spännande arbete för att omvandla Mitthögskolan till Mittuniversitetet. Hon arbetade där fram till pensionen år 2015 som akademisk sekreterare och verksamhetscontroller.
Hon trivs bra i Jämtland även om det ibland känns långt till syskonen och barnen med deras familjer. Efter de första åren på Frösön bosatte sig hon och maken i Nälden. Sedan flytten dit har hon sjungit i Näskottskören.
– Jag går dit och är lite trött och nedslagen och dansar på små moln när jag kommer hem. Det är vård av sinne och kropp, friskvård kallas det väl.
Text & foto: Malin Palmqvist
Välbesökt Glaukomcafé i Hammarstrand
När Glaukomföreningen i Jämtland/Härjedalen den 8 oktober 2022 bjöd in till Glaukomcafé i Hammarstrand var det mänskliga ögat givetvis i centrum. Föreningen bjöd självfallet även de trettiotalet deltagande på smörgås, kaka, kaffe/te och frukt i Hotell Hammarstrands restaurang.
Lennart Berggren från föreningen hälsade välkommen och berättade om programmet mot bakgrund av ett bildspel med naturbilder med älgar, rådjur, olika fåglar och vackra fjällvyer.
Optikern Lars Göran Andersson, med lång erfarenhet av och kunskap om ögat från sin yrkesverksamhet från bl a regionens syncentral, är nämligen också utbildad och duktig fotograf. Hans huvuduppgift denna eftermiddag var dock att, i ord och många bilder, ge initierade och intressanta inblickar i såväl det friska som det sjukdomsdrabbade ögats funktion. De vanligaste sjukdomarna är förutom dagens huvudtema glaukom (grön starr), grå starr (katarakt) och det som till vardags kallas gula fläcken.
Bland deltagarna fanns personer som själva har glaukom eller andra ögonåkommor men även friska med intresse att lära sig mer om ögat. Det innebar många frågor från deltagarna som fick uttömmande och förklarande svar.
Efter det uppskattade besöket i restaurangen berättade Lennart Berggren om sin egen 25-åriga relation till glaukom och de behandlingar – ögondroppar och laserterapi – som har hjälpt till att mildra de skador på synfältet som sjukdomen medför. Han informerade också om föreningens arbete med att sprida kunskap om glaukom samt vikten av att låta undersöka sina ögons hälsa för att i tid upptäcka eventuell sjukdom.
Glaukomcafeet rönte stor uppskattning av de närvarande som uttrycket förhoppningar om framtida liknande träffar. Ett antal deltagare anmälde sig även som nya medlemmar i föreningen.
Text: Lennart Berggren Foto: Lars-Göran Andersson
Månadens medlem – Augusti 2022
Lennart Berggren: ”När jag blir stor ska jag stå på bordet och spela och sjunga.”
Han var med och byggde upp Birkas musiklinje i Ås och Musik i Väst i Västra Götaland. I våras firade Lennart Berggren sin 80-årsdag på ett ovanligt sätt – med en specialkomponerad konsert med musikaliska gäster i Aspås kyrka.
Det händer att Lennart Berggren, styrelseledamot i länets glaukomförening, slåss med överskåpsluckorna hemma i huset i Aspås. Sedan hans glaukom upptäcktes 1998 har den, trots ögondroppar och laserbehandling, långsamt orsakat ett bortfall i en liten del av synfältet.
– För att jag ska bli blind ens på höger öga måste jag bli 125 år och jag har just fyllt 80, säger han.
När 80-årsdagen i våras firades i Aspås kyrka, där han tidigare var kantor, var gästerna många; bland dem hans tidigare sångelev Lena Moén och hela Rödökören. Konserten ”Från 8 till 80 år – Ett liv med musik!” går också att se i efterhand på Svenska kyrkans hemsida.
Hans liv med musiken började hemma i Tulleråsen, Offerdal, där Lennart och hans bror växte upp med två musikaliska föräldrar. Lennart uppträdde med sin pappa som spelade både gitarr och mandolin. Far och son finns dokumenterade på LP-skivan ”Jämtlands pingstförsamlingar sjunger”. Redan som liten sa han: ”När jag blir stor ska jag stå på bordet och spela och sjunga”. Och ungefär så blev det.
När Jämtlands läns bildningsförbund anställde fiolläraren John Persson fick den då fjortonårige Lennart musikundervisning på det piano som fanns i hemmet, för att sedan gå över till cello.
– John Persson var en fantastisk pedagog och det är ju det allt handlar om. Man behöver inte kunna alla detaljer bara man kan uppmuntra och justera rätt saker, säger Lennart Berggren.
Han sökte och kom in på musikutbildningen i Ingesund och gick därifrån vidare till Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Han träffade Inger, de gifte sig och de två äldsta av de fyra barnen föddes under studieåren.
– När jag var färdig 1970 efter tio års högre musikstudier så var jag musikdirektör, cellopedagog, sångpedagog och cellist.
Första fasta jobbet blev att bygga upp musiklinjen på Birka folkhögskola där många namnkunniga musiker sedan har fått sin utbildning. Familjen köpte och renoverade gården i Aspås, en plats som varit en fast punkt i ett liv med många flyttar kopplade till hans jobb, bland annat regionintendent för Rikskonserter i Luleå, kommunal musikledare i Krokom, studierektor på Ingesund i Arvika.
– Därifrån headhuntades jag till Musik i väst, då en av Sveriges största musikinstitutioner, som jag var med och byggde upp och blev direktör för 1988. Då var vi 100 anställda och omsatte 40 Mkr, säger han.
Han hade länge drömt om att flyga och när han fyllde 50 kunde han förverkliga drömmen om ett privatflygarcertifikat.
– Mellan 1992 och 2018 fick jag drygt 25 år av härliga upplevelser – och en del dramatik – uppe i det blå. Drygt 100 timmar brandflyg och några minnesvärda längre turer inom landet.
Nere på marken började sex år av veckopendling mellan Arvika, där familjen bodde kvar, och Göteborg ta ut sin rätt och en förändring krävdes. Det blev ett tvåårigt chefskap för Håkan Hagegårds musikcenter utanför Arvika. Efter en vända som inspelningsproducent fick han fler och fler utredningsuppdrag inom musik- och kultursfären. På fikabordet ligger en rejäl hög med utredningar som han varit ansvarig för eller inblandad i. Det var också ett jobb han kunde göra i Aspås där en halvtids kantorstjänst väntade på honom när han flyttade hem 1996. Även om han genom åren medverkat som sångsolist i flera stora verk har yrkeslivet ändå mer handlat om chefskap.
– Det blev en jättebra kombination, jag hade drömt om det här, att få hålla på med musik praktiskt, gärna i Aspås, och samtidigt ha utredningsuppdrag och kontakt med den stora världen.
Text & foto: Malin Palmqvist
Länk till konserten: https://www.svenskakyrkan.se/krokom/fran-8-ar-till-80—ett-liv-med-musik
Uppskattad utflykt till Snilleriket!
Vi i Glaukomföreningen hade länge planerat att göra detta besök. Men nu så! Vi var 36 personer som fick en mycket givande dag tack vare diverse besök med proffsiga visningar och intressanta berättelser. Tänk att det här vid södra Storsjön samlades så många duktiga och berömda Snillen! Uppfinningsrikedomen var imponerande.
Vårt första stopp blev Hovermo Gårdsmuseum där vi efter ”gofika” delades upp i två grupper med bröderna Yngve och Folke Ericsson som guider. Proffsigt, intressant och med mycket humor. Farfar Johannes och dennes ättlingar kom att besitta rent sällsamma begåvningar vilket vi fick se i Smedjan, Sågen, Kraftstationen och Kvarnen.
När vi sedan begav oss till Leif Wikner i Persåsen möttes vi med mera värme, fantastiskt berättande om företagande, entreprenörskap och konstnärskap! Leif fick oss att reflektera över naturens krafter och inte minst trädens och träts magi. Några av oss följde i slutet med honom till verkstaden och fick se hur han helt magiskt svarvade fram en ny ljusstake! Från en fyrkantig träbit på bara någon minut. Givetvis lunchade vi här hos Leif.
Besöket på Gisselfors Kaggfabrik fick ske via filmat inslag. Denna fabrik tillverkade kaggar för olika förvaring och i snitt 800 kaggar per dag. Toppnotering 1 600 kaggar. Paul-Anders är barnbarn till Paulus Persson. Vid starten lämnade Kaggarna fabriken med häst och vagn för vidare färd på Ångbåt på Storsjön och sedan ut i vida världen. Eller ja, lite runtom Jämtland i alla fall. Fyllda ex. vis med Hjortron, Sill, Strömming eller varför inte KF:s bakmassa för brödbak!
Innan hemresa besökte vi Bertil Sivertsson på gården Norrside. Där fick vi veta massor om uppfinnaren John Ericssons uppfinnarliv och lite sorgliga historia om kärleken till fröken Lilliesköld. Som avslutning frågade Bertil: ”Vill ni se Åskstenen innan ni åker”? Givetvis sa vi och åkte dit. Bertil hoppade upp och satte stenen i rullning och när stenen rullar, då åskar det i hela bygden. Och stenen går inte tippa. Hur man än gungar. Och inte med flera personer på heller. Jojo. Här i skogen fick det bli en dricka och en banan innan bussen rullade hemåt.
För den som vill veta mer om Snilleriket och alla Snillen rekommenderas varmt boken ”Snillena i Snilleriket”. Jengel förlag.
Sven Erik Paulsson
Sekreterare
Månadens medlem – Juni 2022
Solveig Danielsson brinner för samhällsfrågor
När Sture Bergvall flyttade till Åre kommun erbjöd Solveig Danielsson sin hjälp. Ett brinnande samhällsengagemang kännetecknar föreningens revisor som under arbetslivet specialiserade sig på barns läs- och skrivsvårigheter.
Små luftpuffar i ögonen hos optikern gjorde att Solveig Danielssons glaukom upptäcktes.
– Det är väldigt lindrigt än så länge, säger hon.
Närmare femton år har gått sedan dess och än har hon inga synförändringar. Trycket hålls i schack med dagliga ögondroppar.
– Jag tror att jag kom i rätt tid för att mota Olle i grind, säger hon.
När Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen startade 2012 gick hon genast med för att lära sig mer om sjukdomen och har sedan dess varit en av föreningens två revisorer. En studiecirkel i föreningens regi, som hölls i Västjämtland, lärde henne mer om glaukom.
– Det är bra att få ny kunskap och att höra hur det är för andra. Jag känner mig lyckligt lottad.
Från hemmet i Bodsjöbränna ser hon ut över sjön, vars vatten rinner ner mot vattenfallet i Tännforsen. Där drev och förnyade hennes man Bertil Danielsson mellan åren 1991 till 2012 turistanläggningen. När de två träffades hade han tjänst som gymnastiklärare i Kiruna och hon började därför arbeta som lågstadielärare i närbelägna Jukkasjärvi.
Det var en lång flytt från Karlsborg intill Vättern där hon växte upp. Hon utbildade sig till lärare i närbelägna Skara, i en av de sista kullarna innan småskolelärarseminarierna blev lärarhögskolor. I Kiruna drog rötterna i Bertil, som är uppvuxen i Bodsjöbränna.
– Jämtar ska ju alltid hem, säger Solveig.
Via Hammerdal och Duved landade de så småningom i hans hemby 1979. Ena sonen Olle med familj är på väg att flytta in i det som tidigare var Bertils hemgård. Den andre sonen, Kalle, bor i Stockholm.
Numera är Solveig pensionär men brinner för samhällsfrågor och de frågor hon arbetade med under sitt arbetsliv. Efter åren som lågstadielärare i Duved, Åre och Ånn utbildade hon sig till specialpedagog och började arbeta i det centrala resursteamet i Järpen med läs- och skrivsvårigheter som specialområde. Där mötte hon elever i alla åldrar. Ofta hade de fått vänta för länge på hjälp. Kanske hoppades man att problemen skulle lösa sig av sig själv. En annan anledning kan vara bristande kunskaper i läs- och skrivinlärning på lärarutbildningarna. Under en period valde man inriktning, vilket ledde till att somliga lärare kunde mycket om läsinlärning medan andra kunde mer om matematikinlärning, men ändå skulle alla undervisa i båda delarna.
– Skolan har ofta varit för dålig på att vila på vetenskaplig grund, säger hon.
Men under sin tid i skolvärlden har hon också mött många duktiga lärare med gedigna kunskaper.
Sedan 1975 har hon sjungit med Årekören. Ett annat stort fritidsintresse är att läsa. Tillsammans med några vänner har hon en bokcirkel som tillsammans besökt bokmässan i Göteborg, Littfest i Umeå och varit studiopublik i Babel. Sträckläsningen av Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga” fick henne att ta kontakt med Sture Bergvall och erbjuda sin hjälp när han skulle flytta till Åre kommun.
– Jag blev så tagen av storyn, att det kan få gå till så här.
Sedan åtta år tillbaka har Solveigs familj tät kontakt med honom.
– Jag upprörs mycket över att Göran Lambertz i spetsen för ”Sätersekten” fortsätter att kalla Sture för mördare.
Hon avslutar med ett boktips: Nyutkomna ”Sanningsbärarna” av Jenny Küttim som handlar om Jehovas vittnen där Quickfallet får ett eget kapitel.
Text: Malin Palmqvist
Foto: Olle Danielsson
Månadens medlem – April 2022
PO Rydström – läkaren som blev patient
Alla flugsnapparhanar har en egen, individuell del i sitt läte. I maj brukar PO Rydström lyssna efter en speciell flugsnappare som under tre år återkommit till fritidshuset i Norrfjärden.
– Jag kan sätta mig en timma och lyssna och titta på fåglarna, säger han när vi ses på ett kafé i Östersund där han bor.
Varje år vid påsk flyttar han ut till det gamla fiskartorpet vid havet. Hans fru, som fortfarande jobbar, barn och barnbarn kommer dit i perioder.
Per Olof Rydström är ledamot i styrelsen för länets glaukomförening. Han är uppvuxen i skånska Osby och beskriver sig själv som ett försiktigt barn.
– Om jag skulle utvecklas som människa och individ så var jag tvungen att flytta långt från mina föräldrar, då tänkte jag att 100 mil från Osby är lagom.
Han fick AT-tjänst i Östersund och bytte vassa armbågar mot en välkomnande ”lungfamilj”, på lungkliniken i Östersund år 1975. Det som skulle bli två år i norr närmar sig nu femtio.
– Sedan jag kom hit har jag aldrig längtat tillbaka.
Hans glaukom upptäcktes runt 2007 vid ett optikerbesök och han fick trycksänkande droppar. Själv märkte han inte av sjukdomen förrän många år senare.
– För att inte se hela V75-raden på Text-tv brukar jag hålla för mitt högra öga och titta på ett lopp i taget. När jag gjorde så tänkte jag, oj, jag ser inte tv:n ens. Det kom från en lördag till en annan, säger han.
Trycket var mycket högt och en ventil opererades in, något som fått upprepas många gånger eftersom ventilen ärrat igen. När han som lungläkare granskade röntgenbilder började han med helheten, finns det en harmoni?
– När man tittat på tusentals röntgenbilder sätter det sig i ryggmärgen. När man har helhetsbilden kan man börja granska kärl, vävnader och detaljer.
Men med växande synbortfall var det svårt att få den där helhetskänslan. Allt tog längre tid och han valde att gå i pension, innan han begick några misstag.
I dag opererar man in en mekanisk ventil i ögat, men den tekniken fanns inte då. Nu är ögat så ärrigt att operationen inte kan upprepas. Han har bättre syn på vänsterögat, men även det är drabbat av synbortfall till 50 procent.
– Det jag ser ser jag bra, men det jag inte ser ser jag inte alls.
Hjärnan kompenserar och lägger till, så upplevelsen blir ändå en helhet. Men på passagerarsidan i bilen kan fordon dyka upp från ingenstans. Han cyklar fortfarande försiktigt, ser upp för trottoarkanter och för osynliga glas och lampor när han reser sig från ett bord.
– Min upplevelse är att jag ser bättre nu än för fem år sedan, men när man tittar på testerna blir det sämre och sämre. Man vänjer sig.
Som läkare gjorde han ett aktivt val när han blev sjuk.
– Först tänkte jag att att jag ska hem och läsa på, men sedan bestämde jag mig för att vara patient i det här och lita på professionen.
Ett liv som läkare har krävt sin tid. När sonen var i sjuårsåldern frågade han:
– Pappa, finns det något jobb där man inte behöver vara jour?
Det tog hårt och som pensionär försöker PO Rydström ta igen förlorad tid. Hämta barnbarnet på förskolan, odla med dottern i Norrfjärden och sköta hushållsarbete hemma. Efter ett arbetsliv med devisen ”hellre en timma tidig än en minut sen” vill han ta dagen som den kommer. Snart landar flugsnapparna i sina holkar och sättpotatis och frön åker ner i jorden i Norrfjärden.
– Det är gammal havsmark med sandjord, det är fantastiskt att odla morötter och potatis där.
När sista potatisen har landat i jordkällaren i höst återvänder han hem till Östersund för vintern.
Text och foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – Mars 2022
Sven-Erik Paulsson längtar efter en ny hornhinna
Hemma hos Sven-Erik och Ulla Paulsson hänger ett porträtt av en åttaårig pojke. Konstnären är Berta Hansson och modellen är Sven-Erik själv.
– Jag sitter inne hos Berta i bryggstun i Hammerdal och är jätteallvarlig, för jag tror att om jag rör mig så blir det fel på bilden, säger han nu, 62 år senare, och ler.
Som barn bodde han granne med konstnären när hon tillbringade somrarna i sin hemort Hammerdal. I bland var även författaren Sara Lidman på besök hos Berta.
– Där föddes väldigt mycket av mitt litteratur- och konstintresse, säger Sven-Erik.
I det gamla logehuset i Ede kunde Berta Hansson arbeta på sina textila verk i stor skala och gå upp på balkongen för att få överblick. När Sven-Erik kom förbi fick han hjälpa henne att flytta runt på delarna i applikationen till rätt läge. När han senare flyttade till Stockholm för att studera till lärare bodde han inhyrd hos Berta Hanssons vän Valter Wennlund och fick ofta följa med dem på utställningar och konserter.
Av olika anledningar bytte han studierna i historia mot anställning i bank. I 40 år stannade han hos samma arbetsgivare.
– När jag slutade bestämde jag mig för att nu är det slut på alla pärmar och papper och siffror, nu ska jag tillbaka till böckerna, musiken och kulturen. Det tog fyra månader så var jag ordförande i Munskänkarna i Östersund, säger han.
Nu är han, förutom sitt uppdrag som sekreterare för Glaukomföreningen Jämtland Härjedalen, även ekonomiansvarig och kassör i Munskänkarnas riksstyrelse med 26000 medlemmar. Men intresset för konst och kultur går också att förena med siffror och pärmar. När vi ses har han och Ulla precis varit i Stockholm i samband med ett styrelsemöte för Munskänkarna och samtidigt hunnit med museer, teater och utställningar.
Det var en optiker som 2008 upptäckte att trycket på hans högra öga var dubbelt så högt som det skulle vara. Det blev akutremiss till ögonkliniken.
– Jag skickade ett sms till Ulla, bli inte orolig nu, men jag sitter här på ögonkliniken och har fått 50 laserskott i höger öga och ögondroppar.
Med hjälp av laser kan ett tilltäppt öga med för mycket kammarvätska åtgärdas. När han senare gjorde en vanlig gråstarrsoperation började problemen. En akut tryckhöjning ledde till operation där man försökte skapa en liten ventil i ögat. Ingreppet misslyckades och proceduren upprepades utan lyckat resultat. Men när han 2015 fick en glaukomventil inopererad i Umeå fungerade det mycket bra.
– Den där lilla ventilen leder bort kammarvätska som kroppen sedan tar hand om. Men alla de här ingreppen gjorde att hornhinnan orkade inte längre.
Hösten 2018 gjordes en lyckad hornhinnetransplantation, men nu står han i kö för ännu en transplantation. Höger hornhinna är svullen, har blåsor och är dimmig.
– Jag ser ljus och mörker och det stör ju också vänster öga där jag egentligen ser riktigt bra, säger han. Även vänster öga är drabbat av glaukom, men där hålls sjukdomen i schack med ögondroppar.
I mötet med konst och teater som upplevs på lite längre avstånd går det bra trots problemen med höger öga, men han tycker mycket om att läsa och det är svårt just nu. Ändå föredrar han tryckta böcker framför ljudböcker.
– Så länge jag förmår hålla i boken har jag den här känslan av att jag är mitt gamla jag. Jag gillar att läsa en bok, kunna stanna upp och lägga den ifrån mig.
Just nu läser han Jan Guillous ”Brobyggarna” och i samma bokhög väntar Magnus Västerbros ”Tyrannens tid”.
– Jag längtar efter att få den där hornhinnan, säger han.
Text och foto: Malin Palmqvist
Gott Nytt 2022!
2022 kom och så kom omikron som en överraskning. Den 9 februari upphör pandemirestriktionerna att gälla. Vi uppmanar dock alla att behandla pandemin fortsatt med gott omdöme!
Idag publicerar vi februari månadsmedlem och det är ett porträtt av vår styrelseledamot Berit Windelhed som gillar hästar. Jag undrar hur många går in på hemsidan och läser om månadens medlem. Hemsidan är en informationskanal som vi kan använda mera. Därför vill jag att ni skickar ett mejl till: jan.p@pq63.se eller svenerik.paulsson@gmail.com och berättar om vad ni tycker om vår hemsida eller bara om ni brukar gå in och titta. Vi vill även veta om det är någon som är intresserad av data, så kallad digital kommunikation? Vi har en plan att tillsammans med Vuxenskolan kunna träffas i videomöten. Därför behöver vi hjälp av ett ”datafreak”. Slå en signal eller skicka ett mejl! Detta innebär att vi kan träffas oftare och även minimera eventuella smittorisker.
Jan Palmqvist, ordförande
Tel 070-568 22 18
Information om nytt medlemssystem och medlemsenkät
Under 2022 införs centralt medlemssystem i Glaukomförbundet, information om detta finns i Ögontrycket nr 4-2021. Vi följer GDPR när det gäller personuppgifter på följande sätt:
När du betalat medlemsavgiften i Glaukomföreningen Jämtland Härjedalen lagrar vi dina personuppgifter enligt följande: Namn, postadress, telefonnummer, e-postadress och personnummer. Uppgifterna används för utskick av föreningsinformation och medlemstidningen Ögontrycket samt för deltagande i föreningsaktiviteter.
Personnummer införs i Glaukomförbundet från och med 2022 för att säkerställa att rätt person står som medlem i medlemsregistret och för att förenkla administrationen kring medlemshanteringen. Särskilt viktigt är det med rätt identitet på medlemmen inför bidragsansökningar hos kommuner, regioner och staten.
Med Ögontrycket nr 1-2022 kommer Du att få en medlemsenkät där vi frågar hur Dina kontakter med ögonsjukvården fungerar. Genom att besvara och returnera enkäten, vid behov med hjälp av närstående, så stärker Du våra möjligheter att med ett bra underlag kunna arbeta för en god tillgänglighet till glaukomsjukvård för våra medlemmar.
Styrelsen Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen
Månadens medlem
Vår intervjuserie Månadens medlem har snart passerat sitt första år. Vi började i väst och var sedan i norra delen av vårt län för att sen hamna runt Storsjön, på Frösön och Brunflo och sen Persåsen. Därefter fick vi ta in ordföranden som ”reserv”. Vi fortsätter med medlemmar från södra och östra delen av regionen, en glimt från Brasilien och vi hoppas på Bräcke och Härliga Härjedalen.
År 2022 firar Glaukomföreningen 10-årsjubileum. Vi är idag 117 medlemmar och hoppas att vi under jubileumsåret ska bli fler som vill vara med och fira med födelsedagstårta.
Hur länge vi kan fortsätta med intervjuserien hänger på dej och dej! Jag vill gärna att du tipsar om intressanta personer som våra journalister kan porträttera. Eller gör som jag, anmäl dig själv och berätta om dina upplevelser. Jag vill även passa på att ge Lennart och Sven-Erik i styrelsen beröm, för att dom ser till att alla kan ta del av medlemsintervjuerna på hemsidan.
Känner du att du vill bli intervjuad eller känner någon som du tycker borde bli det, hör av dig till mig på tel 070-568 22 18.
Med vänlig hälsning
Jan Palmqvist, ordförande
Månadens medlem – februari 2022
Berit i Bräcke vill fortsätta med ridningen
Hon är uppvuxen i västerbottniska Vännäs med en pappa som jobbade vid järnvägen. Redan som 11-åring åkte hon själv med nattåg till Stockholm. Sedan dess har hon hållit fast vid tåg och buss som kommunikationsmedel.
– Jag är bilfri, säger Berit Windelhed som bor i Bräcke och är medlem och styrelseledamot i Glaukomföreningen Jämtland Härjedalen.
När vi ses på ett café har hon tagit tåget till Östersund för ett besök på ögonkliniken.
– Det är så praktiskt att åka tåg, du kan slappna av, du kan läsa tidningen, du kan sova.
Att inte få köra bil om synen blir sämre är inget som bekymrar henne. Däremot oroar det henne om hon inte skulle kunna fortsätta att rida och cykla.
– Det är min fasa, men än så länge går det bra.
Det var när hon och hennes man flyttade till Bräcke 1976 för att börja jobba i skola och förskola som hon började med ridning på allvar. För ett och ett halvt år sedan gick hon i pension med 24 år i förskolan, 13 år i förskoleklass och fem år på lågstadiet, biblioteket och kulturen i ryggsäcken.
– Jag hade en drömtjänst de sista fem åren.
Det var när hon åkte på utbudsdagar i rollen som kulturombud för skolan och såg föreställning på föreställning som hon först anande att något inte stod rätt till med synen.
– Ögonen var så trötta när jag satt instängd i en mörk salong med starkt ljus på scenen. Samtidigt var det så roligt att vara där.
Att hjälpa barnen att hitta rätt böcker blev också jobbigt när hon skulle läsa de små bokstäverna på bokryggarna. Men det var vid ett optikerbesök som det uppdagades att något inte stämde. Remissen till ögonkliniken gav svaret: Glaukom. Trycksänkande ögondroppar har hållit sjukdomen i schack och det ena ögat, som hon ser mycket bättre på, kompenserar för det andra.
– Jag är väldigt rädd om det öga jag ser bra på när jag är ute i skog och mark. Om jag skulle få en pinne eller sten i det och skada det är jag illa ute.
Hon har aldrig velat ha en egen häst utan beskriver sig som ”den ständiga ridskoleeleven och turridningsmänniskan”. Efter ett längre uppehåll när barnen var små och ett gammalt hus skulle renoveras kom hon tillbaka till Bräcke ridklubb 1993.
– Det är ett behov för mig att ha ridlektion varje vecka.
Sedan 1996 har klubben ett eget ridhus.
– Killarna fick en hockeyhall och då skulle vi ha ett ridhus.
Genom åren har hon också tillbringat många timmar på hästryggen ute i naturen, både i Sverige och utomlands. Hon har varit på långritter i Kroatien, Bulgarien, Irland, Österrike. Men utomlands finns inte samma säkerhetstänk som i Sverige.
– De kallar vrålgalopp för lugn galopp och så rider de i bredd, det gör man inte i Sverige för då startar tävlingsinstinkten hos hästen.
Numera håller hon sig på hemmaplan när det gäller turridning, men bara i Jämtland är utbudet stort med många olika arrangörer. Nästa turritt blir i Jorm. Något hon uppskattar med ridningen som sport som går att fortsätta med när man blir äldre. Men mest av allt uppskattar hon samhörigheten med hästen:
– Tänk att få ett så stort djur med på det du vill, att bli ett med hästen.
Nu hoppas hon på en vår där restriktionerna inte sätter stopp för kulturarrangemang, som också är ett stort intresse. Biljetter till livesänd opera i Bräcke, liksom dans- och teaterföreställningar är bokade.
– Jag vill göra så mycket roligt så länge jag orkar och är frisk, säger hon.
Text och foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – december 2021
Margareta Winbergs glaukom upptäcktes i Brasilien
En kväll när Margareta Winberg körde hem mot Nälden såg hon något underligt på vägen. Det såg ut som ett stort, lysande klot.
– Konstigt, har något ramlat ner eller är det något som brinner? När jag kom närmare så var det bara en vägskylt som strålkastaren hade lyst på, säger hon.
När vi ses för intervjun är det mycket som tar mer plats i Margareta Winbergs liv än ett gradvis pågående synbortfall på ena ögat. I november gick hennes livskamrat Jörn Svensson bort efter en kort tids sjukdom. Sorgen efter honom och praktiska omsorger om begravningen och familjen, de har tre barn var, är det som tar störst plats i hennes liv just nu.
Men i sitt långa yrkesliv har hon alltid hanterat mycket parallellt. I sin självbiografi ”Lärarinna i politikens hårda skola” berättar hon om när hon och hennes dåvarande man kom till jämtländska Alsen som lärare på 1970-talet. De förväntades ha studiecirklar för vuxna på kvällstid, hon såg till att förskola startades i bygden och fick under perioden två av parets tre barn.
I Vaplans socialdemokratiska kvinnoklubb blev samhällets patriarkala strukturer tydliga för henne. Det är en erfarenhet hon burit med sig vidare in i kommunalpolitiken, landstingspolitiken och vidare in i riksdag och regering.
Den socialdemokratiska synen på samhället har hon med sig sedan barnsben. När hennes pappa sliparen Gunnar Gustafsson dog, bara 56 år gammal, blev hon socialdemokrat. Men medan klassfrågan var det mest centrala för hennes pappa har hon själv också valt att kalla sig feminist.
– Könsfrågan löses inte genom att man löser klassfrågan. Därför måste man försöka arbeta med båda. Jag vill se ett samhälle där män inte har makten över kvinnor. Den makten kan ta sig många uttryck, men det värsta är när män misshandlar och dödar kvinnor.
Under sin tid som ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, 1990–1995, drev förbundet igenom ”varannan damernas” på riksdagslistorna, något som de flesta andra riksdagspartier tog efter. Efter valet 1994 resulterade varvade listor i att Sverige som första land i världen passerade 40 procent kvinnor i riksdagen. Något annat hon är stolt över på jämställdhetsområdet är sexköpslagen.
– Trots stort motstånd från andra partier, men också inom socialdemokratin, fick vi igenom det på en kongress genom idogt fotarbete.
Politiken handlar mycket just om det: Idogt fotarbete, tid och tålamod. Som första svenska jordbruksminister i EU, drev hon frågan om djuromsorg och bättre djurtransporter.
– Vi hade en jättedemonstration, som Brigitte Bardot och jag pratade på, i Bryssel om hur djuren hade det, säger hon.
På hemmaplan räddade hon, tillsammans med LRF, Wången som institution. I backspegeln tycker hon också att uppdraget som jordbruksminister är det roligaste hon har haft, trots att hon inte alls uppskattade området när hon som ny riksdagsledamot hamnade i jordbruksutskottet.
– Det är det absolut viktigaste man kan hålla på med och så hade jag så otroligt många roliga möten med bönder.
Hösten 2003 fick hon oväntat lämna posten som vice statsminister i Göran Perssons regering. Hon utsågs till ambassadör i Brasilien och lämnade Sverige för Sydamerika 2004.
– Det var lite chockartat först. Jag hade inte väntat mig att jag skulle sluta i regeringen då, men åren i Brasilien var fantastiska. Det var en ny värld som öppnade sig.
Arbetet som ambassadör var mycket varierande och förhållandevis fritt.
– Jag brukar säga att det är fyra F: man företräder och främjar Sverige. Man författar hem till regeringen och man fixar för svenskar i nöd.
Rent konkret kan det innebära så vitt skilda arbetsuppgifter som att söka efter försvunna svenskar i Amazonas eller att ha samtal med brasilianska regeringen inför omröstningar i internationella organ, till att verka för svenska företag eller ordna en utställning om Astrid Lindgren.
– Man kan också främja Sverige genom att hålla seminarium om sexköpslagen, vilket jag gjorde i det land där sexköp var så vanligt.
Det var också där i Brasilien som hon först fick en aning om att hon har glaukom. En ögonläkare upptäckte grå starr vilket opererades. Vid återbesöket nämndes glaukom, men språkförbistringar ledde till att det var först när hon flyttat hem till Sverige som hon fick en förklaring till det där lysande klotet på vägen mot Nälden flera år tidigare. Hon har glaukom på ena ögat, ett tillstånd som gradvis försämras men bromsas genom behandling. Ett öga är helt friskt, vilket innebär att hon kan få behålla körkortet även om hon skulle förlora synen helt på ett öga. Ändå finns oron där.
– Den oro jag har är om jag inte skulle få köra bil. Eftersom jag har hus i Skåne och fjällen så är man beroende av bilen. Samtidigt tycker jag att det är löjligt. Är det det viktigaste att få köra bil? Men det är en väldig frihetskänsla, att ha körkort, att ha en bil och att få köra, säger hon.
Hon är fortfarande mycket aktiv, både i politiken och civilsamhället. Hon sitter i regionfullmäktige, hälso- och sjukvårdsnämnden, är ordförande i kyrkorådet och sitter centralt i kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Vid nästa val kommer hon att lämna regionpolitiken.
Mycket har förändrats sedan Margareta Winberg klev in i politiken på 1970-talet. När vi ses vet vi ännu inte att Magdalena Andersson ska väljas till Sveriges första kvinnliga statsminister och sju timmar senare avgå för att nästa vecka väljas på nytt och bilda regering..
– Det vore väldigt roligt om vi fick en kvinna som statsminister. Hon är dessutom kompetent, måste man tillägga, för alla gubbar som tycker att det är så hemskt om man säger att det ska vara en kvinna. Hon är väldigt, väldigt kompetent efter alla sina år i regeringskansliet.
Text och foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – november 2021
Glaukomföreningens ordförande Jan Palmqvist vill göra länet mindre genom digitalisering
Det började för snart tjugo år sedan. En mötande bil slog bort sidospegeln inne i en tunnel. Jan Palmqvist tyckte att den andra föraren hade kört för nära, men så var det inte. Några månader senare fick han veta att han drabbats av glaukom.
– Det är begränsande, men jag är en optimistisk person och har blivit en jäkel på att åka buss och tåg, säger Jan, som sedan ett par år tillbaka är ordförande för länets glaukomförening.
För tjugo år sedan arbetade Jan Palmqvist i byggbranschen. Ena dagen pendlade han till Sundsvall för att nästa dag resa till Trondheim. Bilen och resorna var nödvändiga för det nystartade företag han var involverad i. Det var under en jobbresa till Trondheim, kring påsken 2001, som det small till mitt i Helltunneln från Stjördal.
– Jag körde ut ur tunneln och ringde polisen. Till polisen sa jag att den andra föraren hade kört för nära, berättar han.
Redan tidigare hade hustrun Ulla reagerat på att Jan låg långt in på vägbanan när han körde och själv hade han vid några tillfällen tyckt sig ha problem med såväl avståndsbedömningen som med synen. Det dröjde dock till midsommar 2001 innan han kom på sig själv med att inte ha fullt synfält, när han tittade med bara ett öga.
– När jag höll för vänster öga såg jag bara halva Ulla.
Direkt efter midsommarhelgen sökte han upp sin optiker, som gjorde några prover och sedan skrev en akutremiss till ögonmottagningen. Så här långt senare minns inte Jan om det var vid det första eller andra mötet som överläkaren upplyste honom om att han en dag skulle bli blind.
– Sen var han tyst i vad som kändes som en lång stund, innan han la till ”men det kan dröja fyrtio år”, berättar Jan.
Han var sjukskriven ett tag, med vad han själv beskriver som ”näsan nära väggen”. Sedan tipsade en bekant om ett ledigt rum på sitt kontor. Det ena ledde till det andra och snart var Jan byggledare för flera olika projekt i Åre. Sista gången han körde bil var när han körde till undersökningen på sjukhuset.
– Även om det inte skulle bero på min syn, skulle det alltid tynga mig om det hände något.
Resor till jobbet löste sig ändå. Det fanns alltid någon kollega eller konsult i Åre som Jan kunde pendla tillsammans med och annars tog han tåget.
I dag är han mestadels pensionär, även om han inte helt kunnat släppa jobbet. Han har anpassat sig till livet med glaukom, även om sjukdomen begränsar honom.
– Jag saknar det spontana, att själv kunna ta bilen och åka iväg med ett barnbarn till exempel. Jag väntar nu på att en självkörande bil kan bli en lösning, säger han.
Sedan ett par år tillbaka är Jan Palmqvist ordförande för Glaukomföreningen i Jämtland och Härjedalen, ett uppdrag han vill använda för att bidra till att göra något bra för medlemmarna, som han hoppas kommer bli fler.
– Jag vill göra Jämtlands län mindre genom att få digitaliseringen att funka. Avståndet från Hede till Gäddede är stort och jag hoppas att vi kan få fler att vara med på digitala möten, säger han.
Coronapandemin satte tillfälligt stopp för de ”glaukomkaféer” som föreningen påbörjade på olika orter innan pandemin bröt ut, men det är också något Jan Palmqvist hoppas att glaukomföreningen ska återuppta så snart det går.
– Vi ska även anordna en vårresa till exempelvis Persåsen. Dessutom fyller föreningen 10 år 2022 och det ska vi fira.
Föreningens mål är att informera och ge kunskap om sjukdomen för att på så vis främja hög kvalité inom glaukomsjukvården och verka för ökad tillgänglighet i samhället.
– Det är viktigt att medlemmarna känner intresse och engagemang och får ut något av föreningen. Det är det som är drivkraften.
Text: Helena Lindh Foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – september 2021
Leif Wikner planterar frön av hopp i klot av trä som valts bort
I svarvrummet på snickeriet i Persåsen arbetar Leif Wikner med klot av trästycken som ingen annan skulle kunna tänka sig att använda. Som fjällgranen som blåste ned i en höststorm längs Lejarälven och sedan fick tjäna som portal i Stora Blåsjön under många års tid. När den började röta och behövde bytas ut blev trässtycket stående i vedboden i Persåsen i tio år.
En dag började Leif svarva ett klot av den.
– Då såg jag att det bodde vildhästar i träet så det var tur att jag inte eldade upp dem, säger han med glimten i ögat samtidigt som han pekar på hur träets vindlingar formar hästarnas manar.
Leif Wikner med sina noggrant slöjdade skålar. Uppe i hörnet syns Persåstuppen som inspirerats av kyrktuppen som inger trygghet och skydd mot onda makter, men också av den kaxiga och sturska hönsgårdstuppen. Han ser det som en kombination av två viktiga entreprenörsegenskaper.
Inne i konferensanläggningen finns också noggrant slöjdade skålar där femtusenårig svartek möter snabbväxt tall.
– De senaste tio åren har jag velat gå mot det perfekta, det utstuderat pedantiska, säger han.
Han växte upp i Kyrktåsjö där mamma skötte telegrafstationen och pappa var överlärare och organist. Som liten följde han ofta med sin pappa till slöjdsalen där han fick uppleva tillfredställelsen i att arbeta med händerna.
– Pappa var fantastisk på att göra pilar och pilbågar, båtar som vi seglade med, visselpipor, instrument och flöjter av vide i skogen.
Pappan lärde honom också att tillverka egna slalomskidor. Svenska skidförbundet bistod med halvfabrikat; björkämnen som försågs med stålkanter och brätten som fuktades och böjdes över natten. Med kompisarna åkte han utför branta timmervältor och tiggde strålkastare från ett vattenkraftsbygge för att göra sin egen slalombacke. Rädslan för björn under de dagliga cykelturerna på 23 km enkel väg mellan hemmet och realskolan i Hoting gav honom starka benmuskler och framgångar i cykeltävlingar.
Liksom tre av sina sju syskon valde Leif Wikner läraryrket och började läsa på seminariet i Umeå tillsammans med hustrun Margit, som kommer från Stora Blåsjön. Ett slöjdföretag som han startade med en klasskamrat finansierade studierna.
Det var fotbollen som gjorde att han hamnade i Oviksbygden. Ett lag i trakten behövde en spelare och två lärartjänster ordnades fram åt Leif och Margit Wikner. När den gamla skogsskolan i Persåsen blev till salu lockade livet som egenföretagare. Verksamheten kring blåvedslamporna växte till ett kafé och efter några år arbetade också Margit heltid i verksamheten. När det fanns behov av övernattning timrade de själva upp stugor och med åren har Wikners i Persåsen vuxit till att omfatta både snickeriföretag, restaurang, boende, konferensanläggning och kälkbacke.
I dag driver parets fyra söner verksamheten men även om Leif Wikner med passerat pensionsåldern är han en mycket engagerad person, både i verksamheten och i föreningslivet.
Det var för tre år sedan som Leif, nu 83 år, gjorde ett rutinbesök hos en optiker. Han skickades till ögonkliniken med misstänkt glaukom. Där upptäcktes en blind fläck i Leif Wikners synfält. Själv har han aldrig märkt av fläcken, inte ens när han svarvar de mycket små ägg som han planterar in i varje träklot som frön av framtidshopp.
– Jag jobbar dagligdags med livsfarliga maskiner och svarvar små miniägg som kräver säker hand och tillförlitlig syn.
Han är mycket kritisk till Trafikverkets beslut och tycker att flera parametrar borde ingå i bedömningen av körförmågan.
– Det tas ingen som helst hänsyn till att du har kört 40 varv runt jorden, 160.000 mil och det finns inte en trafikförseelse någonstans under de 40 varven runt jorden.
Det måste bevisa att du har en sorts omdöme och det omdömet håller jag för minst lika viktigt som den där lilla blinda fläcken som kan finnas.
Ett förlorat körkort slår också väldigt mycket hårdare om man är en aktiv person som bor på en liten ort som Persåsen som knappt har kollektivtrafik jämfört med om man bor på en större ort eller i en stad.
– Det är ett ytterst allvarligt beslut när man tar bort ett körkort.
I juni 2020 gav Riksdagen regeringen i uppdrag att återinföra möjligheten att använda simulatortest och utreda ett nytt system för körprov på väg. Nu, ett år senare, har Glaukomförbundet, Svenska Diabetesförbundet och STROKE-Riksförbundet i en skrivelse bett infrastrukturminister Tomas Eneroth om ett möte för att skynda på processen. Läs mer om det här:
Uppvaktning av infrastrukturminister Tomas Eneroth om återinförande av simulatortest
Just nu pågår även ett forskningsprojekt vid Örebro universitet som tittar på hur man kan ta fram säkrare underlag för indragning av körkort. Läs mer om det här https://www.oru.se/forskning/forskningsprojekt/fp/?rdb=p1791
Text och foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – juni 2021
Ruth var föreningens första ordförande
En flygresa från Malaga blev startskottet för Glaukomföreningen i Jämtland och Härjedalen. Det var nämligen på flygplanet som Ruth Jönses, föreningens första ordförande, råkade hamna bredvid sekreteraren i Svenska Glaukomförbundet.
– Innan vi landade på Arlanda hade jag gått med i förbundet, säger Ruth Jönses.
Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen bildades 2012, ett par år efter den flygresa då Ruth Jönses för första gången hörde talas om Glaukomförbundet. Då hade hon redan levt med ögonsjukdomen i över tjugo år.
– Jag tänkte att vi så klart behövde bilda en förening här också, säger hon.
Det som skulle bli länets egen glaukomförening började med ett öppet möte i hörsalen på Östersunds sjukhus. Glaukomförbundets ordförande kom dit och höll föredrag och en av sjukhusets ögonläkare pratade om glaukom. Mötet var välbesökt och intresset för att bilda en förening tydligt. Ruth Jönses blev ordförande i den interimsstyrelse som snart utsågs. Senare blev hon vald till ordförande i föreningen. Då var antalet medlemmar 45 och när Ruth Jönses avgick som ordförande fem år senare hade medlemsantalet vuxit till 110.
– Det rullade på. Vi körde igång studiecirklar på flera håll i länet. Vissa medlemmar reste tolv mil enkel resa för att vara med, berättar hon.
Möten och föreläsningar för att öka kunskapen om glaukom, liksom gemensamma resor är aktiviteter som medlemmarna har uppskattat. Ruth Jönses är särskilt nöjd över föreningens samarbete med ögonsjukvården och med Syncentralen.
– Även den sociala samvaron, att träffas och prata när man har samma besvärliga ögonsjukdom, är en viktig del av föreningen, säger Ruth Jönses.
Idag är hon 91 år och synen har blivit allt sämre. Länge höll hon igång med att cykla, åka skidor och fjällvandra, men sedan några år tillbaka är skidorna utbytta mot en rullator, vars hjul varnar henne för trottoarkanter och gropar. Fram till i julas bidrog hon regelbundet med tips och recensioner av talböcker i regionens taltidning.
– Det har gått ganska fort utför med mitt vänstra öga det senaste året, men jag är jätteglad att jag har kunnat se bra så länge och att sjukdomen inte har hindrat mig från att göra det jag vill, säger hon.
Ordförandeskapet lämnade Ruth Jönses vidare till Jan Palmqvist för flera år sedan och hon har idel beröm att ge den nuvarande styrelsen.
– Jag tycker att de är aktiva och påhittiga. Även nu under pandemin har de hittat sätt att hålla kontakt med medlemmarna.
Text och foto: Helena Lindh
Vi från styrelsen vill uppmärksamma Ruth Jönses insats för Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalens tillblivelse och föreningens uppbyggnad under hennes tid som ordförande. Hon har varit en entusiast och pådrivare i sin ordföranderoll. Föreningens goda ekonomi byggdes upp under hennes tid i styrelsen. Vi minns att hon införde något som hon kallade glesbygdsstöd från Glaukomförbundet beroende på de långa avstånd som en del av oss hade för att komma till styrelsemöten eller studiecirkel. I de studiecirklar som genomfördes deltog hon alltid minst en gång per cirkel för att lära känna medlemmarna. Dessutom deltog hon vid ett antal SPF- och PRO-möten för att berätta om glaukom och föreningen, vilket gav ett antal nya medlemmar.
Man önskar att man vid 90 års ålder får vara så klartänkt och påläst om händelseutvecklingen i samhället som Ruth är. Detta får hon genom att lyssna på lokaltidningen varje morgon. Dessutom lyssnar hon på skönlitteratur som hon tar in via sin Daisyspelare och Legimus. De senaste åren har hon varit valberedningens ordförande och skött detta med sedvanlig övertalningsförmåga i den mån detta behövts.
Styrelsen Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen
Månadens medlem – maj 2021
Torbjörns femte bok handlar om ensamhet
Det är ungefär tio år sedan optikern upptäckte det förhöjda trycket i Torbjörn Ohlssons ögon, vid en vanlig synkontroll. Ögondropparna har hållit hans glaukom i schack och än har han inget synbortfall.
Vid senaste undersökningen på ögonkliniken hade synen blivit grumligare, men det visade sig handla om gråstarr som kan opereras.
– De sa att de förmodligen kan ta bort närsynthet samtidigt, och det lät ju fantastiskt.
Vi ses utomhus på coronaavstånd i Badhusparken i Östersund, en kort promenad från Frösön där han bor tillsammans med sin fru. Senare samma eftermiddag ska de åka upp till stugan i Gräftåvallen. Solen värmer, måsar och änder bråkar om havregryn och brödsmulor.
Ungefär samtidigt som optikern upptäckte tryckförändringen debuterade Torbjörn Ohlsson med boken ”Girighet eller makt – spelet i bankvärlden”. Boken finns inläst på Legimus efter förfrågan från föreningens medlemmar, via biblioteket.
Debutboken är fiktiv men baserad på hans arbetsliv där han med åren avancerade till säkerhetschef inom Swedbank. När han gick i pension som 60-åring gick han igenom allt som skrivits i tidningarna om banken under de senaste decennierna.
Sedan började han skriva och efter ett 60-tal sidor bad han sin fru läsa:
– Hennes första kommentar var: ”Vad är det här? Du har ju bara staplat upp en massa meningar på varandra.” Och det var precis så jag kände.
Efter en sommarkurs i skrivande på Molkoms folkhögskola lossnade det.
– Det är nog den kurs, inklusive alla bankkurser jag gått, som har gett mig mest.
2015 kom den fristående uppföljaren ”Guldfeber” som utspelar sig under 1990-talet med bankakut, telefon- och internetbank och mycket kriminalitet riktad mot banken.
Som säkerhetschef på banken såg han också hur många kvinnliga bankanställda blev kränkta av kunder. Det är temat för hans tredje bok, ”Någon måste få veta”, där en äldre kvinna berättar om sitt liv:
– Den kom från trycket under de veckor som metoo-rörelsen exploderade i världen.
Hans fjärde bok ”Borträknad” handlar om arbetsplatsmobbning, där fallet med en medarbetare som begick självmord i Krokoms kommun är en bakgrund.
En kväll under pandemin fick han ett sms från Wendla Karlsson, som gjort dansföreställningar av hans två första böcker: ”Kan du skriva en bok om ensamhet?” Av en slump hade han redan pratat med Eva Malm, ombudsman på ABF, om just det. De satte i gång och bad via sina sociala medier människor att dela sina erfarenheter av ensamhet.
– Dagen efter hade jag ungefär 100 meddelanden och hon hade likadant. Vi kände att det här är ett jätteproblem och att folk har behov av att prata.
Just nu skriver de samman de många verkliga historierna till fiktiva berättelser som skildrar olika typer av ensamhet. Det kan handla om att växa upp med föräldrar som sätter in tusenlappar på ens konto men aldrig har tid att vara föräldrar, om att vara framgångsrik med många kontakter – men sakna vänner. Om att leva i ett äktenskap där en hälft sakta glider in i demens.
Än är det inte klart med förlag, men troligen blir det inte bara en bok, utan också en dansföreställning på temat ensamhet.
Text och foto: Malin Palmqvist
Månadens medlem – april 2021
Johan bytte gården mot lägenhet i Ström
Johan Holter var på väg i bil från gården utanför Strömsund och in till samhället, när det började blixtra för ögonen. Ett par dagar senare fick han diagnosen glaukom. Efter det har han inte kört bil, något som naturligtvis har begränsat hans frihet.
– Det har blivit mycket bussåkande och färdtjänst, men jag tycker att det funkar rätt bra, säger han.
Numera bor Johan Holter i lägenhet i centrala Strömsund, men när han fick diagnosen glaukom för fem år sedan, drev han ännu skogsbruk på släktgården, en dryg mil utanför Strömsund.
– Jag har alltid varit en skogens människa och mycket ute i naturen, berättar han.
Johan har yrkesarbetat med sjukgymnastik, träning och omsorg, men framför allt har han ägnat sig åt boskap och skogsbruk på den släktgård som varit hans sedan början av 1970-talet. För bara ett par år sedan tog äldste sonen över gården och Johan flyttade in till Strömsund.
– Jag höll på i det längsta och det känns i kroppen, samtidigt som det är nyttigt att röra på sig och inte tänka så mycket på sig själv, säger han.
Sedan läkaren ställde diagnosen glaukom har Johan aldrig mer satt sig bakom ratten och kört på allmän väg. Så länge han drev gården hände det dock att han körde traktor där.
Att ha glaukom beskriver han som att se suddigt. Med hjälp av förstoringsglas med belysning kan Johan visserligen läsa artiklar i tidningen, men är texten för lång svider det i ögonen.
– När jag är trött blir det riktigt suddigt, ungefär som om solen gått ner, säger han.
Johan blev änkeman för 15 år sedan, men för ett par år sedan mötte han en gammal ungdomskärlek, Ulla Olofsson. En gång i tonåren gick de på bio och såg en film tillsammans, men det ledde aldrig till något mer – den gången. De båda gifte sig och bildade familj på varsitt håll. Så en dag återfann han Ulla på Icabutiken Simonssons i Strömsund.
– Det ångrar jag inte, vi har mycket trevligt tillsammans och Ulla är en anledning till att jag flyttade till lägenhet i Ström. Vi går promenader och hon har dragit med mig på föreningsmöten och en sånggrupp. Det är ett stort lyft, säger han.
Johan Holter har i sin tur bidragit till att Ulla blivit medlem Glaukomföreningen. Även hon har nämligen drabbats av glaukom och presenterades som förra månadens medlem.
– Förrförra året åkte vi buss och båt till Arvesund, det var en rolig tur. Nu är det ju uppehåll, men det vore kul att komma ut på något, säger han.
Närmast väntar Johan på sommaren och fisket. Ulla har sin båt i en närliggande sjö och Johan har varit fiskat så länge han kan minnas.
– Fiskare har jag varit sen jag var lillgrabb, det var alltid fiske som gällde, säger han.
Text och foto: Helena Lindh
Månadens medlem – mars 2021
Ulla i Strömsund kör bil och målar akvarell
Ulla Olofsson har glaukom i släkten – på båda sidorna. Ändå hade hon inte en tanke på att hon själv drabbats av glaukom, utan det var en optiker som upptäckte det för tio år sedan. För Ulla, som handarbetar, målar akvarell och tycker om att se det vackra omkring sig, är synen bland det viktigaste hon har.
– Jag skulle hellre bli döv än blind, säger hon.
Det är isande kallt när Ulla Olofsson tar emot i sin trädgård i centrala Strömsund. Hon bjuder på kaffe från termos och hembakade bullar och vi håller ett par meters avstånd där vi står på de uppskottade stigen mellan altanen och gäststugan.
– Jag känner mig hoppfull och lycklig som det är. Det skulle kunna vara värre, säger hon.
Både Ullas biologiska pappa och hennes mammas morfar led av glaukom. Ullas läkare tyckte därför att hon borde kolla ögonen då och då. För ungefär tio år sedan fick hon bekräftat att också hon hade drabbats av sjukdomen.
– Det första jag sa till läkaren var att ”då kan jag inte köra bil”, berättar hon.
För Ulla, som kommer från byn Strand utanför Strömsund och som har stuga, släkt och vänner som hon gärna besöker när det inte är pandemi, är förmågan att köra bil viktig.
– Hur tar man sig mellan byar och sjöar här, utan bil? frågar hon retoriskt.
Läkaren svarade med att fråga Ulla hur hon trodde att människor med ett emaljöga kan köra bil.
– Så långt hade jag inte tänkt. Jag skrattade för mig själv när jag åkte med bussen hem, det lät så hoppfullt.
Ulla har full syn på sitt friska öga och tycker inte att hennes glaukom hindrar henne från att göra det hon vill i livet. Ibland måste hon kompensera genom att vrida huvudet mer åt höger än vad hon behöver göra åt vänster. Visst har synfältet krympt, men Ulla Olofsson har totalt sett ingen dålig syn.
– Jag önskar av hela min själ att jag ska ha synen kvar tills jag dör, säger hon.
Ulla rör sig gärna ute i naturen. Tvåsiffriga minusgrader är inget som hindrar henne från att ta promenader eller skotta snö. På hösten plockar hon gärna bär och året om handarbetar hon och målar akvarell. Jag får se några av hennes akvareller från altandörren, vackra målningar med motiv hämtade från naturen.
För åtta år sedan blev Ulla änka, efter ett långt liv tillsammans med maken. Året dessförinnan hade de förlorat ett älskat barnbarn, en flicka som knappt hann bli vuxen. Ändå har Ulla förmågan eller gåvan att kunna fokusera på det positiva i livet. Dit hör en gammal bekantskap från ungdomsåren, särbon Johan Holter, som kommer att presenteras som nästa månads medlem.
Även Johan har glaukom och det var tack vare en resa, som Ulla följde med på häromåret, som hon själv gick med i Glaukomföreningen.
– Livet fortsätter, trots att man blir ensam och trots att man har glaukom. Jag gör det bästa av det jag har. Går man runt och är frisk tar man allt för givet, men nu blir man mer uppmärksam på allt runtomkring, säger Ulla Olofsson.
Text och foto: Helena Lindh
Månadens medlem – februari 2021
Karins önskan är att kunna fortsätta läsa
Karin Lundqvist i Hålland är en av Glaukomföreningens nyaste medlemmar. Hon är sedan tidigare blind på höger öga och fick i höstas fick veta att hon har glaukom på det vänstra. Ett av hennes stora intresse är att läsa böcker, både för egen del och högt för andra.
– Jag vet att det finns ljudböcker och jag har lyssnat ibland, men jag hoppas att jag får behålla synen så länge som möjligt, säger hon.
Karin kommer ursprungligen från Sollentuna, men flyttade till Åre kommun för snart 50 år sedan, där hon jobbade som lärare fram till pensionen. Huset i Hålland byggde hon och maken för 40 år sedan. Barnen är sedan länge utflugna och har egna familjer, men Karin och maken bor kvar.
– I somras reste vi till Örnsköldsvik, där dottern bor, och träffade barn och barnbarn utomhus över dagen, säger hon.
Annars har paret Lundqvist, som båda är en bit över 70 år, hållit sig mycket för sig själva under pandemin för att undvika smitta. De handlar tidigt om morgnarna och umgås mest med ett grannpar.
– Jag kör inte längre bil, utan min man är min privatchaufför. Det är han som får köra mig om jag ska någonstans. Självständigheten går förlorad, men jag går i alla fall själv och besöker grannarna, berättar Karin.
Karin Lundqvists glaukom upptäcktes vid ett besök hos optikern i höstas. Vid undersökningen kunde optikern konstatera att Karin hade ett högt tryck på ögat. Det blev remiss till sjukhuset och besked om glaukom.
– Det känns ganska jobbigt, eftersom det andra ögat redan är blint. När jag var liten kunde jag se ljus och mörker på det ögat, men för några år sedan fick jag hinnelossning och ser inte alls på höger öga, berättar hon.
Skidåkningen som en gång i tiden bidrog till att familjen Lundqvist flyttade till Åre, har Karin numera slutat med, men hon är engagerad i EFS-församlingen och sjunger i kyrkokören. Att ha en tro hjälper henne mycket, både när det gäller funderingarna över glaukom och de depressioner som Karin Lundqvist har drabbats av under perioder sedan flera decennier tillbaka.
– Tron hjälper, man har något att fästa sig vid och hoppas på. Jag har lärt mig leva med depressioner och numera är det hanterligt. Som kristen ber jag om helande och att jag ska få behålla synen för mitt öga.
Karin brukar vara med och läsa för äldre på det särskilda boendet Notvallen i Järpen, men hon har också ett stort eget intresse att läsa. Romaner och biografier hör till favoriterna och särskilt Selma Lagerlöf är en författare hon tycker om.
– Gösta Berlings saga är en favorit och även Kejsarn av Portugallien, säger hon.
Glaukomföreningen har hon inte än så länge inte hunnit engagera sig i. Hon använder mail och betalar räkningar på datorn, men har ännu inte varit med på mer än något enstaka digitalt möte och då inte med Glaukomföreningen.
– Jag tänkte att finns det en förening så ska jag vara med. Jag hoppas få kontakt med andra i samma situation som jag själv, säger Karin Lundqvist.
Text och foto: Helena Lindh
Ordföranden har ordet
Julen brukar ju vara en högtid som är förknippad med traditioner, för många kanske det blir en annorlunda jul. Vi får äta julmat och lyssna på julmusik eller se på TV. Varför inte lyssna på en bra bok?
Till dig som har svårt för att läsa vill jag då tipsa om en app för talbok/ljudbok som heter Legimus. Tipset är en julklapp från oss även om den är gratis! Det blir dessutom inte bara en bok utan nästan hur många som helst. Med appen Legimus kan du ladda ner och lyssna på talböcker. Om du prenumererar på en taltidning kan du lyssna den i samma app. Appen är gratis och finns för Android och Iphone. Kontakta alltid ditt lokala bibliotek först, om du inte lånat från Legimus tidigare. Biblioteket hjälper dig att komma igång och visar dig hur man gör. Lycka till med ditt lyssnande!
År 2021 kommer vi att anordna Glaukomkaféer i länets tätorter i samarbete med Vuxenskolan. Vi inväntar ett ”slut” på Coronan innan vi börjar med detta. Kanske har många insett att det går att hålla kontakt med varandra med hjälp av video- eller telefonmöten. Vi kommer därför att pröva dessa hjälpmedel under kommande år. Det gäller att minska avståndet mellan Sveg, Råndaln i Hede och Viken i Gäddede. Det kan vi göra med en digital uppkoppling. Kan Dagny så kan vi! (Dagny Carlsson kändisbloggerska född 1912)
Avslutningsvis vill jag önska dig En God Jul och Ett Gott Nytt År och med hopp om att vi får bukt med coronan!
Jan Palmqvist
Ordförande
Uppskattad höstaktivitet
För att fortsatt hålla kontakten med alla medlemmar gjordes i höstas ett utskick via brev och med brevet fanns en ask choklad som en liten uppmuntran i Coronatider. Utskicket blev mycket uppskattat innebärande att ett stort antal medlemmar hörde av sig via epost, telefon och vykort! Här kan du läsa hur brevet såg ut:
Bästa medlem i Glaukomföreningen!
Vi i styrelsen hoppas du mår bra och att du trots rådande läge har kunnat njuta av de många fina sommardagar vi fått i år. Att få vistas ute i vårt fina län ger inte bara nyttiga D-vitaminer utan också en lisa för själen!
Vi har verkligen saknat alla trevliga möten vi brukar ha med er. Årsstämman fick vi ställa in med kort varsel och den årliga sommarutflykten var ju inte att tänka på. Flera Glaukomcafeer var också inplanerade ute i länet men de får anstå till nästa år!
För att ändå hålla kontakten så beslutade vi ringa runt till er alla och det gav många härliga möten. Tack för det!
Nu står hösten för dörren och vi får alltmer räkna med att ”kura skymning” – ja helt enkelt fylla tiden inne med ro och harmoni! Kanske en god bok, kanske en bra film på TV eller en stunds musik? Och då vill man ju ha något gott att stoppa i sig. Så vi i styrelsen tänkte att vi helt enkelt bjuder på lite choklad till något av dessa tillfällen!
Må fortsatt väl är vår önskan!
Varma hälsningar från oss i styrelsen
för Glaukomföreningen Jämtland/Härjedalen
Årsstämman genomfördes via e-post och brev
Utifrån rådande restriktioner med anledning av Coronan gällande möten har årets stämma genomförts genom kommunikation via e-post och brev. Alla medlemmar fick samtliga årsmöteshandlingar och även ett frågeformulär via brev eller mejl för inhämtande av erforderliga årsmötesbeslut. Totalt har 45 medlemmar svarat. För att uppfylla formalia har den 16 juni nedtecknats ett årsstämmoprotokoll som är sammanställt och nedtecknat i samband med Styrelsens telefonmöte samma dag.
I det brev som skickades ut bad styrelsen att medlemmarna skulle godkänna verksamhetsberättelse och ekonomisk redovisning samt verksamhetsplan och budget för 2020. Fråga ställdes i utskicket om styrelsen kunde beviljas ansvarsfrihet och godkännande av valberedningens förslag. Medlemmarna har besvarat frågan med ett ja. Följande punkter behandlas i de handlingar som skickats ut till medlemmarna:
Verksamhetsberättelse 2019: Föreningen har deltagit med representanter i Syncentralens brukarråd samt i Ögonklinikens förändrings- och förbättringsarbete beträffande tillgängligheten för glaukompatienter. På Världsglaukomveckan vecka 11 var vi på Östersunds sjukhus för att informera om vår verksamhet. På årsmötet den 7 mars 2019 fick vi information av Syncentralen om deras verksamhet. I juni var ett 30-tal medlemmar på sommarresa till Arvemuséet i Arvesund och gjorde en tur med Ångaren Östersund på Storsjön. På hemvägen bjöds det på fika på Skogsmuséet, Hembygdsgården i Mörsil. Två Glaukomcaféer har anordnats varav ett i Sveg och ett i Östersund. Syftet med träffarna var förutom trevlig samvaro att lämna information om Glaukomföreningens verksamhet och att informera om Ögats sjukdomar. Vid träffen i Sveg medverkade Optiker Lars-Göran Andersson, Optikern och i Östersund Optiker Anna Dejemo, Apoteket Lillänge. Ekonomin är mycket god.
Verksamhetsplan 2020: Världsglaukomveckan anordnades v.11, besökare på Östersunds sjukhus fick information om föreningen. Vi ska fortsätta med samverkan/påverkan gällande synhandikappfrågor med SRF, Brukarråd och Ögonkliniken, samt anordna Glaukomcaféer i kommunernas centralorter. Vi kommer även att medverka vid olika pensionärsföreningars möten för att informera om Glaukomföreningen och Ögats sjukdomar,
Val: Ordförande till 2021: Jan Palmqvist.
Styrelseledamöter till 2022 omvaldes Inger Bertilsson, Astrid Wärdell och Lennart Berggren.
Styrelseledamöter till 2021: Anna-Kristina Jönsson och Sven-Erik Paulsson.
Suppleanter till 2021: Karin Bergman och Per-Olof Rydström.
Val av valberedning till 2021: Ruth Jönses och Bruno Johansson.
Ruth Jönses var vår ordförande i Glaukomföreningen de första åren i föreningens verksamhet och vi kommer att uppmärksamma hennes 90-årsdag vid senare tillfälle.
Under Coronapandemin har glaukomföreningens styrelse i Jämtlands län ringt runt till samtliga medlemmar för att kolla hur de har det och om de behöver hjälp med något. Som synskadad kan ju isolering och social distansering slå extra hårt. Styrelsen har hjälpts åt med att ringa runt och har tagit fram en checklista kring vilka frågor man kan ta upp. Det har det varit ett väldigt uppskattat initiativ som även uppmärksammats av förbundet nationellt.
Att glaukomföreningens styrelse ringt runt till samtliga medlemmar för att kolla hur de har det och om de behöver hjälp med något har uppmärksammats i Länstidningen Östersund med en artikel. För de som är prenumeranter på någon av tidningarna på listan på https://sverigeslokalnyheter.se kan läsa artikeln i sin helhet.
Jan Palmqvist och Sven-Erik Paulsson
Glaukomcafé med optikerbesök i Östersund
Ett 30-tal medlemmar och några anhöriga kom till föreningens Glaukomcafé den 19 november i EFS lokal i Östersund. Tanken med Glaukomcafé är att kunna ha möten i lite enklare former för såväl medlemmar som har glaukom (grön starr), som icke medlemmar. Det primära syftet är att öka kunskapen om ögat och dess olika sjukdomar och då främst Glaukom men även att ge utrymme för erfarenhetsutbyte.
Efter inledning av Karin Bergman (t v) från föreningen så gav optiker Anna Dejemo, Apoteket Lillänge, (t h) en intressant och fyllig presentation av de olika sjukdomar som kan drabba ögat och vikten av att låta undersöka sina ögon i tid! Deltagarna fick också möjlighet att ställa frågor om allt ifrån vad som kan göras inom ögonsjukvården till vikten av rätt medicinering, vilka synundersökningar som finns och inte minst frågor om vikten av bra kost och motion.
Föreningens sekreterare Sven Erik Paulsson berättade om egna erfarenheter från allt fantastiskt som man numera kan göra inom ögonsjukvården. Från ögondroppar, laserbehandlingar, olika glaukomventiler till transplantation av hornhinnan.
Efter uppskattat kaffe/te och smörgås m m fortsatte frågestunden och Per-Olof Rydström från föreningen berättade om Ögonmottagningens Glaukomskolor. Också ett forum att lära sig mer. Glaukomföreningens möten kan här vara ett bra sätt att sedan fördjupa kunskapen. Dagens möte var ett exempel på detta. En idé som kom upp var att nästa möte skulle handla om undersökning av synfält m m och problematiken kring ”att mista körkortet” på grund av sviktande syn. Avslutningsvis tack och applåder till Anna Dejemo.
Första glaukomcaféet i Härjedalen
Glaukomföreningen inbjöd alla intresserade till ett Glaukomcafé i Camp Sveg (f d Folkets Hus) den 9 november 2019.
Glaukom är väl känt som ögonsjukdomen grön starr. Det 30-tal intresserade som bänkade sig i lokalen Mosippan fick, förutom smörgås, kaka, kaffe/te och frukt, ta del av fakta om ögat och ett flertal sjukdomar som kan drabba vårt synorgan.
Optikern Lars Göran Andersson, med mer än 30-årig erfarenhet från landstingets syncentral, gav i ord och bilder initierade och intressanta inblickar i såväl det friska som det sjukdomsdrabbade ögats funktion. Deltagarnas många frågor fick sina uttömmande och förklarande svar.
Lennart Berggren från föreningen berättade om sin erfarenhet av mer än tjugo år med glaukom och de behandlingar – framförallt ögondroppar och laserterapi – som har hjälpt till att mildra de skador på synen som sjukdomen medför. Han informerade också om föreningens arbete med att bland annat sprida kunskap om glaukom samt vikten av att låta undersöka sina ögons hälsa för att i tid kunna upptäcka eventuell sjukdom.
Glaukomcaféet blev mycket uppskattat av de närvarande och många uttryckte förväntningar om framtida träffar i Härjedalen med liknande upplägg och innehåll.
Sommarutflykt till Arvemuseet
En vacker sommarmorgon den 16 juli 2019 klev vi ombord på bussen på busstorget i Östersund. Vi var 27 medlemmar och anhöriga som var på väg till Arvesund. Chauffören Torgny rattade bussen lugnt och säkert.
Vi började med en mycket god lunch i Arvemuseets hamncafé. En av våra medlemmar, Gunnar Jansson, berättade historien bakom byggnaderna vid museet och dess nuvarande utformning. Från början var här ett sågverk. Invigningen av Arvemuseet skedde 2004 efter att det byggts om och till i tre, fyra år. Allt har skett i en ideell förenings regi Det senaste som tillkommit i år är campingstugor och ställplats för husvagnar och husbilar. Arvemuseet vill visa vad som hänt på 100 år från 1850 till 1950 i och med elen kom och kunde användas i vardagen. Elmotor, mjölkmaskin, traktorer, telefon med sladd som satt fast i väggen samt alla hjälpmedel i hemmet med mera. Vi kunde se massor av saker som för 1930-, 40- och 50-talister var något vi växte upp med men som idag är passé.
Båtresan med ångaren Östersund skedde i bäst möjliga väder, soligt och en lätt bris. Vi bjöds på kaffe och kaka på båten. Vi kände oss trygga på båten eftersom båtens kapten kom från Fårö. Gunnar fortsatte att berätta om båtens historia. Otroligt att den 144 år gamla båten fortfarande används. Tack vare entusiasterna i föreningen Bevara Ångaren Östersund är den i drift för turistturer. Efter att ha läst om båtrenoveringen i Evert Modigs och Örjan Bergqvists skrift ”Ångaren Östersund” och dessutom fått sitta i maskinrummet på båten och höra Örjan Bergqvist med egna ord berätta om projektet anar man vilken bragd dessa entusiaster i föreningen gjort. I vissa skeden kan man väl säga att det var mycket som var på gränsen till dumdristighet. Det började för föreningens del att man skulle rädda båten som var uppdragen på en holme utanför Arvesund där den låg som en skrothög år 1982. År 1989 sjösattes den efter massor med ideellt arbete, bygdemedel, skänkta pengar till material m m.
Båtresan var på alla sätt uppskattad med Hallenbygden, Oviksfjällen och Åreskutan samt Hammarnäset inom synhåll. Vårt sista stopp på resan var Skogsmuseet Römmen i Mörsil. Här fikade vi god stut och kaffe. Sedan gjorde vi en rundvandring bland de gamla husen med ett naturskönt läge. Därefter åkte vi mot Östersund efter en lyckad dag.
Ett stort tack till Sven-Erik Paulsson och Lennart Berggren som arrangerat resan och även beställt det vackra vädret.
Jan Palmqvist
Delar av glaukomföreningens styrelse framför Ångaren Östersund. Fr v: Jan Palmqvist, Anna Kristina Jönsson, Astrid Wärdell, Inger Bertilsson och Sven Erik Paulsson. Foto: Ulla Palmqvist
